Min bror och jag

Roger Zakrisson om rollen som anhörig till en närstående med schizofreni

Roger är musiker och programledare från Mora.  Fram till 2017 var han ordförande i Schizofreniföreningen i Dalarna. Han har i 35 år levt nära en familjemedlem med psykisk ohälsa. Den 5 maj föreläste han i Ludvika.

Roger Zakrisson.

Roger inledde med att fråga sig varför ordet schizofren används så slarvigt. Ofta kan man höra att någon säger saker som t.ex: ”åh, jag känner mig helt schizo! Jag kan inte välja vilka skor jag ska köpa!

Att vara schizofren innebär inte bara att man har svårt att välja mellan två ting. Att vara schizofren är en sjukdom som begränsar livet fullständigt för en mycket skör person. Den innebär att man har tvång som gör det svårt att fungera i samhället. Tänk på att ingen människa är sin diagnos – alla individer är människor med olika personligheter som påverkas av diagnosen.

Ted Gärdestad

Roger tog en paus i talandet för att sjunga ”Jag vill ha en egen måne” av Ted Gärdestad. I omgångar har han turnerat tillsammans med Teds bror, textförfattaren Kenneth Gärdestad. De har pratat om livet som anhörig till en närstående med psykisk ohälsa, varvat med Ted och Kenneths sånger.

Olika faser

Som anhörig kommer man periodvis in i olika faser under tidens gång med den sjuka närstående. Roger beskriver faserna så här:

  • Chock – Ingen är beredd när första insjuknandet inträffar
  • Rädsla – den kan vara värre än att se på skräckfilm
  • Aggressivitet – Den anhörige är väldigt skör och känslig och skyddar sig med att bli arg
  • Förnekelse – den anhörige accepterar inte den närståendes diagnos
  • Upplysningen – man letar intensivt efter fakta för att lära sig allt om sjukdomen
  • Agerande – man kontaktar fackmän, läkare och sakkunniga för att få information eller prata
  • Uppgivenhet – den anhörige blir apatisk och orkar inte engagera sig
  • Acceptans – det hela är katastrofalt, men man inser situationen
  • Hjälpare – den anhörige engagerar sig även i andras svåra situationer, blir ett stöd för dem
  • Positivism – man får en känsla av framtidstro
  • Livet går vidare – samma känsla som efter en begravning, nu är det som det är

Positiv förändring

Roger menar att psykiatrin har förändrats positivt de senaste 15 åren. Anhöriga blir involverade i processen bättre än längre tillbaka i tiden.

Anhöriga är viktiga för en psykiskt sjuk person. De fungerar ofta som språkrör som tar stafettpinnen framåt i livets lopp. Däremot önskar Roger att det var mindre dramatik när det hettar till. Det händer fortfarande att den sjuka hämtas till tvångsvård av uniformerad polis – det är onödigt och borde kunna skötas på ett mer diskret sätt.

Personal inom psykiatrin behöver tänka på att visa medmänsklighet och vara personliga – inte stelbenta eller privata, för mycket eller för litet blir fel. Han noterar att samverkan mellan kommun och landsting förbättrar både den sjukas och anhörigas situation.

Roger Zakrisson avslutade med ännu en sång av Ted Gärdestad: ”Hela världen runt”, en av Teds mest glada sånger.

De som arrangerade föreläsningen var nätverket kring psykisk ohälsa, dvs Finsam i Västerbergslagen, anhörigstöd och folkhälsa i Ludvika och Smedjebacken samt studieförbundet Vuxenskolan.